Pappa.idag har jag tänkt extra mycket på dej. Kommer ihåg en del roliga saker,och känner hur leendet kommer utav sej själv.:)

Sen blir jag ledsen,för att du inte är här och gör allt bra igen,du fick alltid svåra saker att bli lätta...det var väl din livserfarenhet.

Det gläder mej att du fick se dina barnbarn,och dom kom dej så nära,det var bara mofa,mofa,och mofa sa...fast mamma sa annat :) Vem lydde dom? HMmm:)

Jag hoppas jag kan vara lika till mina barn som du var med mej,alltså stödet jag fick.Ibland tror jag nog att du tog min parti,fast du inte borde ha gjort det,men du hade så gott hjärta.Och var nån emot mej,så var du emot den människan.

Minns barndomens soliga resor till Nurmes,Tampaja stranden,när du kastade oss i vattnet och busade,när du tvingade oss äta ärtsoppa :),när du köpte gul jaffa och bulla åt mej,sen åt vi det i lastbilen på din arbetspaus.

Minns när du körde mej till Jorv,när Petrina var på väg,du var mer nervös än jag! Bilen hoppade på motorvägen,när du gasade och bromsade turvis.

Kommer ihåg när du höll Petrina i din famn första gången,då tände kärleken dina ögon.Ni blev bästisar.

När Marielle föddes,kom du till Kvinnokliniken och se på henne,hon råkade vara i "valokaappin",men du begärde sjuksköterskan att du vill se ditt barnbarn nu! Hon var förstående och släckte ljuset och visade henne till dej,du hade tårar i ögonen.du hade sett din Rellepelle(som du kallade henne),och ni två blev också bästisar.

Tack pappa för alla stunder du varit bredvid mej,du visade att ens barn är alltid ens barn,fast man växer. kerstin