Söndagen börjar med litet vemodiga tankar.Mamma mår dåligt igen.Hon kämpar ju på men...

Värsta med att hon är sjuk är att jag inte kan hjälpa till,få hennes smärtor lindriga.Hon låter alltid så glad,vilket gläder mej.Hon är en äkta finsk sisupussi!Har prata med henne mycket och det hjälper med sorgearbetet jag gör och har gjort snart över 3 år.

Hon berättar om gamla saker,berättar hur viktig jag är(på sitt sätt).

Dagen är molnig och dimmig,litet som mitt sinne nu.gick med hunden ut.var helande att låta tårarna komma där i ensamheten.

Gubben min förstår mej så bra,vilket jag inte alltid märker...men han frågade skall vi inte gå till graven idag och föra kransen.Han vet att jag vill gå dit och "prata".Så det skall vi göra till näst.

Jag är en positiv människa,vilket förargar många,min man kallar mej för hömppä :),men nu har jag litet svart för tillfället,men sånt är livet.

För att se bättre det ljusa,måste du se mörka moln ibland.Och jag kommer aldrig att bli en arg och bitter tantta,det vet jag nu,och det vet mina närmaste.De brukar säga till mej ibland att lita inte sådär blåögt på alla,det finns elaka människor,som inte vill dej väl.Men jag har som motto ändå...gör till andra som du vill att de ska göra till dej.

Visst har jag fått kämpa och blivit sårad otaliga gånger,men jag brukar förlåta,och tänka..att de kan inte rå för att de är som de är,pappas ord nästan detdär :)Snällhet varar längst flicka,sa han.Och nu skall vi fara till graven. hejdå kram kerstin