dagen har varit fylld med tapet ner dragning...blääh,klister lukt i näsan och flygande damm...

Men har också varit terapeuttiskt,har haft tid att vara med mina tankar.Funderat på livet,vännen,ovänner och min mamma.

konstigt att nån vill ställa till det med strider nu,när mamma är så sjuk.Tänker helt ignorera det.Har inte tid för att börja fundera mer på det,hur jag beter mej eller inte.Vill få vara ifred med sorgen och tiden vi har kvar tillsammans.

Roligt med endel vänner...har ploppat tillbaka i mitt liv,vilket jag är tacksam för.Vi har gemensamma saker och tänker tydligen ganska lika på livet.Vår brejk,berodde nog på andras inblandas.Som tur är vi nära igen.

Förra året denhär tiden,var jag ensam och ganska nere,trodde att ingen bryr sej,men efteråt har jag hört att många hade tänkt på mej,men själv var jag kanske inte så mottaglig.Jag är ju som katten,vill slicka mina sår ensam.Men alltid orkar man bara inte.

Ju äldre jag blir,desto mer friare blir jag i mitt tänkande.Mer empatisk också faktiskt.Mer blir jag inte sårad om nån annan tänker och säger elakt om mej,jag ger faktiskt tillbaka(inte alltid).

Men människor som behandlar andra illa,och som tror att dom vet bäst,till dem kan jag säga raka ord.

Har försökt förstå såna människor också,de har kanske haft svår barndom,dom är kanske i övergångsåldern och så...Men sen kommer dendär tanken igen..fan heller! jag har inte haft lätt liv heller,och beter mej inte dåligt mot andra för det,människan borde ju lära sej och ta till vara allt gott,och sprida det i sin omgivning.

I alla sammanhang som du är med människor,skall du behandla dem med respekt.Försöka hjälpa dem som har det svårt.Vara en vän åt den ensamme.Där hjälper det inte att börja moralisera och "veta bättre",börja gnälla eller skrika.Bara vara där bredvid.

Allt för denna gång! kram kerstin